Jag minns att vi gick runt i den där vattenstaden i det som verkade som en evighet. Detaljerna är ganska suddiga nu, och det var de även då. Jag var förkyld samtidigt. Det kändes som att jag kollade på allt med trötta ögon. Ögonen kunde stängas i slow-motion, kändes det som. Det var som ett annat minne jag har från när jag var liten när jag brukade somna på Saltsjöbanan hem. När vi skulle gå av väckte mina föräldrar mig, men jag var inte klarvaken utan fortsatte att gå med halvstänga ögon medan min mor/far höll min hand och visade vägen hem.
Nu kändes det som det gjorde då. Bara att ingen höll mig i handen den här gången, eller ledde vägen. Vi visste inte vår väg. Jag mindes knappt det vi hade sett fem minuter innan. Jag bara såg det vi var, var vi var, just i den sekunden. Utan att veta hur kommer vi fram till ett apotek och jag mindes helt plötsligt att jag hade ont i halsen och behövde tabletter för att döva smärtan. Jag springer in och letar och letar. Och under några korta sekunder mindes jag knappt vad jag letade efter eller var jag var. Jag stod framför hyllan med all sorts medicin mot förkylning och halsont (vad jag tror) och bara lät min blick försöka känna igen. Vad som helst! Jag står där och vinglar. Jag känner min kropp vingla och mina ögon stängas sakta, och öppnas sakta. Tills jag hittar det jag letat efter, tar dem (priset helt oväsentligt i mitt tillstånd), försöker hitta en kassa som jag sedan finner. Försöker helt oberört att inte titta kassörskan i ögonen medan jag betalar och går fort ut där jag hittar några bekanta ansikten, som inte alls hade förstått att jag försvunnit den där evigheten.
Allt detta minns jag nästan som en dröm. Fast en mer verklig sådan och inte den typen av drömmar med jättehänder och kinesiska maffian som jagar dig genom en parkering. Jag tror i alla fall att det var verkligt. Det som kändes som en dröm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar