Det fanns en liten liten vilja att gå in. Den minsta viljan jag haft i hela mitt liv. Hela resten av viljan sa NEJ!!! NEEEEJ! Gå fan inte in du kommer ångra dig! Nu var det så att jag inte var den som bestämde mig för att gå in. Jag blev tvingad av min mamma och hennes envisa syster. Sedan satte de mig bredvid postern, som bara var ännu ett bevis på hur dum hela situationen var. VAAARFÖR ska ni ha ett djävla bevis på att populärkulturen korsat era vägar när ni ändå inte kan hålla det i liv, göra det skönare, rikare finare? Jag kollade inte priserna, jag var förvirrad och ledsen och arg. Priserna lär ha varit något i stil med Juice: 8 euro. Det läste jag någonstans. Åh, ännu ett par filmfantaster som söker det stereotypa av det typiska franska livet, tänkte de, tänkte jag att de tänkte.
Och så den här bilden... Jag hatade att sitta där, och att min mor tog den där bilden, mot min vilja och att vi gick in mot min vilja. Jag ser nog inte arg ut för jag ville på något sätt ändå ge ett intryck att jag inte berördes av att jag sett filmen minst sju till tio gånger och jag så gärna ville vara en del av det härliga magiska.
Men darn, det är ju ändå fint att jag var där. Om det ändå bara var i högst 3 minuter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar