I'm a loner... a lonie

Jag har inget att skriva. Varför har jag inget att skriva för? Nu blev det ju lite tråkigt.

Jag kan säga såhär. Jag blir djupt frustrerad (det betyder att det är en sån där frustration som har lagt sig på insidan av typ huden... under huden alltså, och det är nästan omöjligt att få bort den frustrationen) för att jag vet att jag är för feg för att göra ett närmande på min leggie blond. It's a lost love... För mig går det inte att börja prata med någon jag inte känner alls, om det inte är i speciella sammanhang som krogen eller liknande där det finns något (alkohol) som säger att det inte är så konstigt att prata med folk man inte känner. Men på Saltjsöbanan går det inte!!! Fast, jag söker inte efter något speciellt med den här mannen (ljuger jag för mig själv och för mänskligheten) utan jag är jättenöjd om jag bara får se honom lite då och då, helst varje gång jag åker tåg... som ögongodis!
DET ÄR DET ENDA JAG BER OM!

Jag är feg och dum och jag bryr mig inte om jag förblir en ungmö, just nu känns det bättre att lida över något sånt här. För jag gör bäst ensamheten.