Det är något konstigt som händer med mitt hjärta. Eller åtminstone där det ligger, någonstans vid vänstra bröstet känns det lite konstigt just nu. Tungt och obehagligt. Jag borde kanske börja träna. Men nääääh!
Upp till när jag gick i 7:an var jag ganska känd för att uttrycka min åsikt. Jag kunde egentligen säga det jag tyckte och folk verkade verkligen lyssna på mig (åtminstone de i min klass på mellanstadiet). Jag kunde säga ifrån! När jag började höstadiet blev jag med tiden en tyst beskådare som ingen egentligen förstod sig på, tror jag. I början verkade jag mer vara bitter och försökte mitt bästa med att vara rebellisk (som att gå ut från en lektion för att vara med på en demonstration på T-centralen fastän mina lärare hade förbjudit mig. Jäkla suckers, kunde inte ens stoppa mig), men efter det blev jag bara bitter. Stod aldrig upp och skällde ut någon för att vara en idiot, utan fortsatte som alla andra och skrev på en läxa som inte skulle ha någon som helst betydelse i framtiden. Jag blev förlamad av alla typer av människor som trodde sig bättre än mig. Alla trodde sig bättre. Jag trodde mig bättre, men jag vågade inte säga det.
Sedan på gymnasiet fick jag väl tillbaka lite mod. Jag var inte bitter längre. Jag var glad, för det mesta. Men jag var fortfarande den där som inte sa så mycket. Jag kunde inte prata utan att tänka att folk skulle tycka illa om det jag sa eller till och med hur jag sa det. Jag uttryckte fortfarande inte min åsikt! Som jag så många gånger hade chansen till att göra!
Jag har lärt mig med små steg att få tillbaka den, men jag är inte där än. Jag får inte heller så många tillfällen nu att säga det jag vill. Men de kommer komma och då ska jag ta alla chanser som helst. Jag värmer upp. Jag försöker värma upp med den här bloggen. Bara säga det tyst för mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar