Magkänslan lurar mig lite ibland. Eller huvudet lurar nog mig mest. Jag kan inte ens lita på mina egna tankar. På magen la jag mitt huvud (hörde de lugna hjärtslagen genom tarmarna) och lät det vila där en stund, tills vi skulle somna. Jag hann till och med dregla lite, och det märktejag först när vi rycktes iväg av verkligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar