(Jag måste börja tänka på döden oftare. alltså, imorgon kan jag vara död, så bäst att njuta medan jag kan!)
Hon sa jag är en glad und lycklig faan! Jag tänkte att jag också ville bli så. Jag kan inte tänka på något annat när jag kollar in i de där blå/gröna/gråa (vad de nu än är) pupillerna. Det är nästan som att de och ansiktsdragen förändras för varje gång vi ser varandra. Det är det finaste. Att jag aldrig riktigt får ett grepp om ansiktsdragen, och att jag ser nya miner varje gång. Verkligen. Det finaste. Det jag ser fram emot varje gång. Att få upptäcka nya (vackrafulafina) miner, och undra hur många det finns.
(fan vad många bilder jag lagt upp på min bror. Undra hur det kommer sig? Mest tillgängliga personen att fota när jag väl har min kamera med mig, troligtvis.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar