The kids don't stand a chance

Jag gillar inte att prata så mycket om det som händer i mitt liv. Det är så konstigt, att vem som helst gillar att berätta om deras egna liv och att andra ska fråga om det, men inte jag. Innerst inne tror jag nog att ingen är speciellt intresserad, den här känslan har väl följt med mig sedan jag varit liten. Jag kan gärna berätta vilka känslor jag har inom vissa sammanhang, men att berätta händelser, fan vad svårt det är för mig!

Jag kan inte berätta det som hände idag på jobbet för det känns inte tillräckligt intressant, tror jag. Men jag kan väl försöka. En gång i veckan lär jag ut bilddesign i program som Photoshop, Indesign och Illustrator till barn i Fisksätra Bibliotek. Egentligen ska den här kursen vara till barn över 12 år, men de enda som kommit är runt 9 år. Det är betydligt svårare att lära ut till dem och dessutom gör de bara en massa High School Musical affischer. Inte alltid så kul för mig som vill att de ska kunna experimentera lite med färger och allt man kan göra med dessa program! Men de här barnen kan inte ens spara en bild från internet till datorn. Jag skäms! Jag blir frustrerad. Men jag kan inte neka att de här barnen inte är roliga. Jag blir påmind om min egen barndom. Förut hade jag hatat att bli påmind om den. Jag gör det lite nu också... men mer att det inte rör mig längre, så jag bryr mig inte. Jag blir påmind om hur jobbiga barn är mot varandra. Vi är så taskiga och är så jäkla egotrippade.
Nu kom jag på att jag nog ska skriva om mina minnen från skolan. Del ett: låg och mellan stadiet. Det två: högstadiet. Del tre: gymnasiet. Det ska bli intressant att snacka skit om min barndom. Buhu, så du tycker du hade dålig barndom? Tough shit!