I found a reason

Det är nog något som folk kanske inser med mig. Jag har själv vetat om det ganska länge och lärt mig att acceptera det faktum att jag är ingen impulsiv person. Jag tvekar t o m på hur man stavar till ordet "impulsiv"; om det är med "n" eller "m". Det verkar vara med "m".
Så när det kommer till teater gillar jag inte heller att improvisera för det gäller att vara impulsiv där också. Jag kommer alltid på dåliga situationer som verkligen inte är roliga och jag blir nervös och sluddrar med mina ord. Tragiskt. Och när det gäller mode... åh snälla, jag har ingen impulsiv modekänsla alls! Hela gymnasiet gick jag nog runt och försökte, men skämdes istället. Jag gick runt med för tajta jeans eller med för äckliga linnen. Det tar mig flera halvtimmar att få ihop något semi-snyggt... och då är det alltid något som fattas. Om jag ska vara impulsiv när det gäller kläder då sätter jag bara på mig ett linne, ett par uttvättade svarta (som nu är gråa) jeans och en svart kofta/addidas tröja. Det kanske låter lite snyggt, men ack nej. Jag lovar er att det inte går ihop någonstans. Jag skäms inte så mycket för mitt dåliga modesinne (nu)... men ibland undrar jag om jag någonsin kommer få ihop mina kläder i rätt ordning.

Nog talat om kläder och mode för den här gången. Jag vill presentera för er ett band, eller rättare sagt en låt som detta band har gjort. Velvet Underground (det är alltid tveksamt om det är "The" i början på Velvet Underground) spelar en väldigt fin låt som har allt som jag tycker representerar 60-talet, fastän den kanske är från 70-talet. Det vet jag inte... och så är låten bra också, det får vi inte glömma. I Found a Reason.